Macugnago

Italien - ena dagen hatar jag detta kaotiska land och frågar mig hur jag överhuvudtaget står ut, andra dagen älskar jag det. Igår var en sådan dag då jag, iallafall för en kort stund, hatade Italien. Så fort jag har att göra med myndigheter eller rusningstrafik börjar nämligen blodet koka. Och igår skulle vi in till Milano (rusningstrafik) för att fixa pass till Kalle (myndigheter). Resan gick hur bra som helst. Vi klarade oss till och med utan både nya bucklor (kanske för att jag körde) och parkeringsböter trots att vi ställde Passaten på en refug med parkeringsförbud. Trafiken alltså ok. Det som fick mig att koka var istället damen som skulle fixa Kalles pass. Trots att vi kollat först med henne och sedan med dom ansvariga här i Varese för att veta exakt vilka papper vi behövde ha med oss saknades ett som vi aldrig tidigare hört talas om. "Det måååste man ha annars blir det inget pass! Så är det, punkt slut!" Hade vi alltså kämpat oss in till Milano city med en skrikande unge under varje arm helt i onödan? Nej, som tur var inte. För i motsats till Tyskland där ett nej är ett NEJ är ett italienskt nej ett nej som blir ett kanske som blir ett ja. Efter diverse vita lögner och trugande och charmande med hjälp av Kajsa gick det visst jättebra att fixa Kalles pass utan det där felande pappret. Suck! För att klara sig i Italien krävs det vassa armbågar, vita lögner och rätt kontakter. Se bara på Berlusconi... Den som följer regler och förordningar är chanslös.

Idag var däremot en sådan dag när jag älskar Italien och tänker att det blir tungt att flytta tillbaka till gråa trista norden igen.

Jag hade nämligen beviljats en dags permission av Heike och bestämt mig för att ta en dag i pisten tillsammans med bayraren Michael. Eftersom han upptäckte att han saknade det för schweiziska motorvägar nödvändiga klistermärket på framrutan la vi om planerna från att köra till Splügen till att försöka hitta ett ställe på den italienska sidan istället. Någonstans i bakhuudet ploppade orten "Macugnago" upp. En kollega hade för ett tag seda tipsat mig om att där skulle vara fint. Sagt och gjort, vi knappade in det i navin och det visade sig att det bara låg 1,5 timme bort.

Väl där överträffade det alla förväntningar. Macugnago ligger på "macugnagaväggen", alltså halvvägs upp på östsidan av Europas näst högsta berg Monte Rosa (4633 m). Det är en oexploaterad idyllisk liten bergsby med trähus från 1600-talet och något, men bara något, nyare skidliftar. Bar överkropp, öl, pasta och cappuccino i solen, goa pister och grym utsikt över alperna. GÖTT! Det var pricken över i:et, grädden på moset, Nutella-Cappuccinon efter Capriciosan för denna säsongen. Nu känner jag mig nöjd och kan lugnt vänta tills nästa skidsäsong drar igång om 8 månader.

Dagen avslutades med grill och sandlåda "nere på marken" igen.